Alla som någon gång haft med en treåring att göra vet förmodligen vad jag menar. Åtminstone om det är ens egna 3åring det handlar om. Det kallas visst för "det berömda 3årstrotset"...har jag hört. ;-) Viggo har som tidigare nämnts alltid haft väldigt mycket humör och vilja...men just nu har han uppnått oanade höjder kan jag meddela! Ska vi borsta tänderna ska han absolut inte göra det. Ta av nattblöjan, nope. Gå in- no way. Äta med kniv och gaffel...nej..för att demonstrera lite extra kan man ju alltid ta maten med handen och trycka in..Gaaah! Öppnar jag hans youghurt bryter han ihop för det skulle han göööööra. Nu är det tack och lov inte jämt det är såhär men väldigt ofta just nu.
Det är utan tvekan så att jag börjar känna mig som värsta tjatmorsan! Ibland funderar jag på hur man ska komma runt det...för ibland är det verkligen inget kul! Men samtidigt..man kan ju inte saker och ting bara vara...Man får välja sina strider helt enkelt. Vissa saker har vi noll-acceptans mot..som att slåss och kasta saker. Kastar man något så tar vi saken ifrån honom. Slåss..Ja...tyvärr är det fortfarande så att det är Ellen som får sig en törn då och då. Det accepteras inte samtidigt som jag vet att orsaken stavas syskonsvartsjuka. Och Ellen låter ju inte direkt hans saker vara ifred heller bara för att Viggo säger till henne. Så en del konflikter har vi här hemma. Inget konstigt i sig, det viktiga är väl hur man löser dem och bemöter sina barn.
Trotset till trots (hehe) så får Viggo mitt hjärta att ta extra skutt varje dag. När han berättar att han älskar mig. När han säger "du och jag är bästa vänner". När han kryper intill mig i sängen på morgonen innan vi går upp. När han ger en värsta bamsekramen och pussen. När han säger "tack vad snäll du är för att jag fick ett äpple". Ibland förundras jag över hur glad han kan bli av värsta skitgrejen..*s* Som ett äpple. Som han äter flera ggr i veckan..Min rufsiga, duktiga, goa, trotsiga, glada, arga, mysiga Viggo! Du är min ögonsten!
1 kommentar:
Joo, sådär är min tjej fortfarande... och hon är 4½. Visst går det lite i perioder men ibland blir man ju galen på henne. Skriker i panik för minsta lilla grej (för att hon inte fick öppna kylskåpsdörren, eller hämta boken från hyllan, eller att hon inte fick gå ner först för trappen). I nästa ögonblick så stor och förnuftig, säger så mycket kloka fina saker.
Och syskonsvartsjukan är ju också en grej. Tror ändå det är viktigt att man inte bara är på det stora barnet och tjatar, utan att man även säger åt det lilla barnet (att du måste storebror få ha sina saker ifred etc.). För då får ju storebror också känna sig viktig. Att man inte bara tjatar på honom hela tiden ;-) Även om lilla barnet inte fattar vad man säger så gör man det ju mer för den stora... om du förstår hur jag menar... haha!
Skicka en kommentar